Insikt.

Ibland tittar jag in i min blogg och tycker att det är trist att den där Kim aldrig skriver nånting längre.

Överaktiv fantasi vs. jordens framtid, vilket vinner?

Jag har ett miljösamvete som talar om för mig att det är bra att göra saker som är bra för miljön eftersom jag vill att jorden ska leva vidare även när jag inte gör det. Det kommer barn och barnbarn som också ska kunna njuta av sina liv. Jag har dock även en paranoid sida. Den vinner oftast, över det mesta. Ett exempel är det här med kallvatten. Dels är det godare med riktigt kallt vatten, men sen inbillar jag mig också att minsta lilla värme på vattnet lösgör kopparavlagringar ur rören som följer med vattnet in i mig och förgiftar mig och ger mig en långsam och plågsam död. På riktigt. Även om jag ska koka vattnet ser jag alltså till att det är kallt innan jag tappar upp det, vilket kan ses som lite slösaktigt.

Jag trodde jag kom på den perfekta lösningen på det. Rent logiskt så räcker det ju att vattnet är kallt för att slippa koppar, det behöver inte vara helt iskallt. Alltså tappade jag upp en tillbringare med kallt vatten och ställde in i kylen för att jag skulle ha jättekallt vatten när jag än behövde det. Tills igår, när jag plötsligt tyckte att vattnet smakade som kylskåp luktar. Första tanken var "Det är freoner i vattnet, jag kommer att dö om jag dricker det här". Hur jag än försöker intala mig att det finns något som kallas logik som säger att det inte alls är så, att jag inte alls dör av det, så har tanken planterats i mig och vägrar att försvinna. Det jobbiga är att den försöker smitta av sig på allt annat som finns i en kyl också, så att jag inbillar mig att allt smakar freon. Men jag kan ju inte leva utan kylskåp?

Det här är tröttsamt. Jag blir uppgiven. Jag vill vara en god samhällsmedborgare.

Drömmen om ett annat liv

Jag drömmer om ett skrivarkollektiv i en paradvåning i Göteborg. Kakelugn, smidesbalkonger, fiskbensparkett, en enorm salong och inspiration som flödar genom väggarna. Ett stort och ljust kök, kanske ett piano? Det vore fint.

To choose, not to be chosen.

Jag är Jack, har jag kommit på. På gott och ont givetvis.

När jag inte är uppmärksam pågår det ett ältande i mig, ett som försöker ta reda på när jag blev den jag är. Vilka människor som formade mig, vad som kunde ha blivit annorlunda och hur stor del jag själv har haft i det här. Jag minns hur jag stött och blött frågor även tidigare i mitt liv, men inte på samma sätt som nu. Nu tar jag beslut. Jag gör ett moget övervägande, bestämmer mig för vad jag vill och genomför det. Tidigare har slumpen, andra människor eller spontana infall fått bestämma åt mig.

Äh, vad sjutton, jag söker ett jobb på andra sidan ett stort hav!

Jag har lyssnat så mycket på vad folk vill och tycker. Folk som jag brytt mig om och folk som jag brytt mig mindre om. Sedan jag flyttade hemifrån för alldeles för många år sen har jag varit fast i en virvelström, kastats lite hit och dit. Mina egna spastiska ryckningar för att försöka manifestera fri vilja har bara kastat mig i ännu mer överraskande riktningar.

Så du vill att jag ska flytta med dig till Norge? Jag som hade tänkt flytta hem till Stockholm... Fast om du så gärna vill så gör jag det!

Att flytta hem till Stockholm igen i våras var egentligen inte ett fritt val heller. Det var inte ett väl genomtänkt beslut som fått växa fram inom mig, det var snarare ett panikartat beslut som jag tog på stående fot på ett par timmar. Jag var tvungen. Sen kom slumpen och lockade tillbaka mig. Nu är jag här. Nu har jag själv bestämt mig för att stanna, jag gav det ett par veckors betänketid och en noggrann genomgång av för- och nackdelar. Det här var mitt val, ingen annans.

Identitetsgrubblerier.

I helgen som var var jag ute på fjällvandring. Vi gick på tur. Tältade, lagade mat på trangiakök och frös som galna under natten. Det enda som saknades var hästar så hade det varit Brokeback Mountain på norska. Jag har suttit halva morgonen och försökt bestämma om jag skulle vara Jack eller Ennis. Jag återkommer när jag har besked i frågan.

Ödets nycker

Ibland bara händer saker. Ödets nycker siktar in sig på en och från att knappt ha tänkt tanken ena helgen flyttar jag nästa helg tillbaka till Norge. Inte samma ställe, där finns spöken från det förflutna, men ett samhälle några mil därifrån och ett jobb jag hade förra sommaren. Även i år ska jag guida turister på svenska. Jag hyr ett uthyrningsrum, mycket spartanskt inrett, och läser böcker. Jag har tre med mig. Sedan får jag skaffa fler svenska böcker eller börja läsa på norska. Om ungefär en kvart börjar jag jobba. Det känns bra.

Tre önskningar

Just nu ägnar jag mig mest åt att söka jobb, söka lägenhet och söka inspiration. De är ungefär lika hopplösa att finna alla tre.

Mija inspirerar

En mycket klok och påläst människa i min bekantskapskrets har startat en blogg med mål och riktning. En som vill nånting. Inspirera folk till att må bra. Jag har redan hunnit bli inspirerad av den, om inte till några stora livsstilsförändringar så åtminstone till att skriva ett första blogginlägg på en och en halv månad. En stor bedrift efter skrivarsvackan som varit. Jag hoppas inspirationen håller i sig nu, jag har saknat bloggen.

Läs: Mija inspirerar

Kim Dahlin is no longer listed as in a relationship.

Aldrig mer, inte en chans.

Igår drack jag en och en halv öl och kunde knappt gå sedan. Jag förstår inte vad det handlar om, jag hade ätit ordentligt innan. Idag har jag spenderat största delen av dagen i sängen med en hink på golvet bredvid mig. Jag kan knappt minnas när jag mådde såhär dåligt dagen efter senast. Efter en och en halv öl dessutom. Jag skäms som en hund, men Petter försäkrar mig om att det inte är någon fara, att han gärna tar hand om mig när jag behöver det. En klyscha; Jag ska aldrig dricka igen. Får se hur länge jag håller det, men det här är ju inte klokt. Kan man vara allergisk mot just öl? Och kan man i såna fall ha blivit det helt plötsligt vid 26 års ålder?

Fast love takeaway

Long story short: Öl, gitarr, rutiga byxor, bra hårdag och halv storm utomhus. Jag ska gå ut.

Man, I ended up with pockets full of dust

Det är så sorgligt. Ryan Adams lägger gitarren på hyllan. Och jag som aldrig tog mig iväg och såg honom i Göteborg härom hösten. Jag hoppas lite, försiktigt, nästan osynligt, på att han kanske kommer tillbaka nån gång.

Kom, solen.

Jag behöver sol. En stor rund sol som varje morgon kämpar sig upp på himlavalvet, omgiven av blå himmel, och lyser på mig. Till en början behöver den inte ens värma mig, det kan få vara vinter i en månad till. Sedan ska den få börja värma mig, sakta smälta ner snödrivorna, tina fram asfalten och väcka liv i små blommor. Jag ska bli glad, le mot solen och tänka att det var värt att vänta på den. Kom, solen. Det skulle göra mig så glad.

Mother don't worry, I've got a coat and some friends on the corner

Det går månader, det går år, och saker man tror att man är färdig med visar sig bara ha legat och slumrat och lurat någonstans i kroppen. Eller snarare i själen, jag tror inte att det är en fysisk sjukdom. Jag tror den sitter i huvudet, och jag kan inte hantera den själv. Istället för att tiga och slåss valde jag den här gången att berätta och försöka få stöd utifrån, och jag tror att det hjälper. Haket är ovärderligt i dessa tider.

Steget har nu kommit till att berätta för bloggen.

Jag vet att min syster läser. Förlåt att du får veta såhär, men jag klarar inte av att säga det direkt till dig, inte mitt i bröllopsförberedelser och julstök. Om du vill prata med mig så vet du var jag finns. Jag är så glad att du har hittat någon som gör dig lycklig, du förtjänar det.

Jag vet att Leo läser. Förlåt, till dig också. Sist var du en av dem som alltid fanns där och inte blev rädd av att jag var sjuk. Såna som du betyder så mycket. Du har en fin liten familj och jag är avundsjuk på dig. Ta hand om dem. Jag kommer snart och hälsar på er.

Det kommer att bli bra. Magkänslan säger mig det. Det kommer att bli bra.

Nästan som vykort

Bloggcomebacken kom av sig, av anledningar jag inte tänker gå in på såhär öppet. It's not for everyone. Självcensuren inom mig har vuxit till sig, och den här gången är jag mer diskret.

Annars då? Jag jobbar, läser, lagar mat, äter på fasta tider och pratar med folk, till höger och vänster. Håller på att strukturera upp livet, jag tror jag är en sån. En sån som behöver struktur i vardagen.

Och så lyssnar jag ganska mycket på Simon and Garfunkel just nu.

2008.

Om man tittar i almanackan så står det att det är den trettonde november 2008. Det borde betyda att igår var den tolfte november 2008, men det kan det inte ha varit. 2008 borde folk vara civiliserade och respektfulla, även om de inte håller med om allt som försiggår omkring dem.

Jag ska börja från början. Igår kom Petter hem och åt lunch, och sen gjorde vi sällskap när vi skulle iväg till våra respektive arbeten igen. När vi skulle säga hejdå så kysstes vi, där på gatan. Det händer att kärlekspar gör sånt. Okej, vi bor i en småstad. Okej, vi är två män. Det borde ändå inte vara helt obekant för befolkningen här att sånt försigkommer. En ung slyngel spottade på mig. Hans kompisar skrek nåt om att det var äckligt, jag förstod inte. Jag förstår inte språket så bra än. Jag blev chockad, lite skamsen och ledsen. Harmsen. Blev bara tyst och fick gråten i halsen, jag kände mig förödmjukad. Min fina man blev så fruktansvärt arg, jag har aldrig sett honom så arg förut. Skällde ut dem efter noter, de sprang sin väg. Min fina, fina man. Vad skulle jag väl göra utan honom? Jag fortsatte vara ledsen resten av dagen. Idag har jag varit arg istället. Jäklar, vad arg jag har varit.

Idag är det ett år sen jag läste DN till frukosten, läste kontaktannonserna. Hittade den där som plötsligt blev på riktigt, som jag inte läste bara för att det var roligt att läsa folks beskrivningar. Den som jag svarade på. Det känns på ett sätt som igår. På ett annat som flera år sen. Det är så mycket som har hänt. Och nu sitter vi här, jag och den lugna, passionerade och skrivande 23-åringen (då. Nu är han 24.). Om vi bortser från att han sover i soffan.

Min egen Bullerbydröm

Det skulle bli en tidig kväll ikväll, som så många kvällar innan denna. Jag skulle gå och lägga mig, ta med mig en bok, jag kände för lyrik. Jag skulle ligga där, läsa väl valda strofer och stycken och dikter, och sedan lägga boken ifrån mig, släcka sänglampan och kyssa min älskade godnatt. Tänka några ögonblick på att världen är vacker och att jag är glad att jag får finnas i den. Sedan somna. Drömma om bryggor och salta bad, om flickor i blommiga klänningar som sitter i gräset och skriver poesi och om pojkar i rutiga skjortor som har tagit med sig gitarren och sjunger för flickorna. Lite som om Bullerbybarnen levt 2008 och varit i 20-25-årsåldern och gjort en utflykt till havet. Det är en dröm jag har att få ha en sån dröm. Den skulle kunna fungera som Pripps Blå-reklam också.

Ikväll, som så många kvällar innan denna, har jag ägnat mig åt något fängslande och roligt, som dramaserier, skissande, gitarrspeleri och läsning, tills klockan blivit sisådär tio, och sedan kommit att tänka på tvätten som ska hängas, disken som ska diskas, papper som ska sorteras, annat som tar tid och gör att jag fortfarande är vaken klockan ett. Det går inte att gå och lägga sig och njuta av en dikt klockan ett, för då har stresstankarna om att man måste kliva upp om X antal timmar redan börjat sätta in, och det vore synd på fina ord. Då är det bättre att stupa i säng och drömma stressdrömmar om att man måste springa för att hinna till något eller ta sig ifrån något nog snabbt.

Jag ska stupa i säng nu. Och någon gång när jag inte är bitter ska jag skriva här igen. Jag hoppas att det blir snart.

En kväll i seriernas tecken

Petter är lika förtjust i Ugly Betty som jag, det är en sån sak som vi har gemensam. Än bättre är att vi är lika löjligt förtjusta i karaktären Marc St. James, gestaltad av Michael Urie. Titta på bilden bara. Kan ni motstå blicken? Jag kan inte. Idag såg vi senaste avsnittet, det från förra veckan. Jag blev så glad av att upptäcka att Cliff fortfarande är med i bilden, han har varit lite osynlig i de senaste avsnitten.

Eftersom jag är så glad att ha min man hemma tidigt ikväll ska jag inte ägna mer tid åt att dreggla över heta skådisar, jag ska dreggla över honom istället. Det är nånting med lockigt hår. Martin hade, Magnus hade, Petter har. Michael Urie har också.

Jag vill skriva mitt liv igen.

Telefonen ringde, det var en röst från mitt förflutna. Den hade lärt sig läsa, och ville bevisa det för mig. Och när jag förstod att den lilla fyraåring jag en gång lärde känna och blev kompis med nu är en sexåring och går i förskolan och lär sig saker för livet var det som om strupen snörptes ihop. Både för att jag inte är där och ser henne växa upp, och för att tiden går så fort. Bara springer förbi, som värsta Carl Lewis.

Jag tog fram en av mina skrivböcker igår, bläddrade lite i den och blev nostalgisk. När jag träffade Martin för fyra (eller fem? hmm... nej, det kan inte vara mer än drygt fyra) år sedan var det på en fest. Jag brukade alltid gå omkring med en skrivbok i väskan, en sån med svarta vaxdukspärmar och rött på kanten av bladen. Jag skrev dikter, betraktelser av världen, skissade, gjorde all möjligt i dem. Det skulle alltid finnas en med. Martin och jag satt uppkrupna på en säng den kvällen och pratade om världen, och det är ett av de samtalen jag kommer att minnas för evigt. Det flöt så lätt, och vi förstod varandra. Det fanns ett band mellan oss redan från första stund.

Jag minns inte varför jag hade framme skrivboken då, för att rita upp något tror jag. För att han skulle förstå vad jag menade. Hur som helst glömde jag den där när jag gick hem, och spenderade nästa dag i vånda över att den skulle hamna i orätta händer. Jag skrev ju ner mitt liv i den. Framåt eftermiddagen hade Micke fått tag på den mystiske Martin, som jag då inte ens visste vad han hette, än mindre att han var 17. Vi gjorde upp om att ta en fika nästa dag, och att jag skulle få tillbaka skrivboken då. Det fick jag. Jag fortsatte skriva i den, och skrev nog ytterligare en full efter den, sen kom jag av mig.

Igår bläddrade jag igenom den, och hittade något jag inte ens sett förut. Martin hade skrivit några rader i den. Det tog mig fyra år att hitta. "Ikväll kände jag mig som en vuxen människa för första gången någonsin, du tog mig på allvar. Om jag får fortsätta känna mig så vill jag vara din och bara din för alltid. Tack för att du såg mig." Hade jag läst det tidigare skulle jag ha påmint honom då och då. Som de gånger han valde att vara någon annans trots att vi var ett par. Jag vet att inga kärlekslöften kan gälla för alltid, men jag är glad att jag såg det där ändå. Det var inte ett spel hela tiden, det var inte inbillning att det fanns nåt emellan oss redan från början.

Jag måste skaffa en ny sån skrivbok. Börja igen. Jag gillar det där.

Home is where I lay my heart.

Jag har varit i Sverige. Nästan en hel vecka blev det, och jag har träffat massor av folk ur det förflutna. Skrattat, gråtit, kramats och pratat. Mest av allt känt mig hemma, överallt. Samtidigt som allt är som hemma är ingenting det, och ingenting är längre på riktigt. Det är ett övergivet hemma som inte riktigt är mitt.

Härnösand. Jag hann träffa Lisa, Magnus och Klara. Det är ungefär ett år sen jag nästan bodde med Magnus och Klara, och fick hämta och lämna på dagis, ta med henne till tandläkaren, gunga med. Det känns som ett helt annat liv. Jag vill göra sånt igen. Bara finnas där, i vardagen. Trots all instabilitet kände jag mig lite som en stabil punkt i den otroligt kaotiska familjesituationen. Jag ska försöka fortsätta finnas till för henne.

Stockholm. Mest träffade jag bror och fru och lilla Kina som är fyra månader och så söt. Ett underverk. Jag är världens stoltaste farbror. Och så träffade jag min morbror lite, och han är en stabil punkt i vår kaotiska familjesituation. Han finns alltid där. Han är trygg. Och så hann jag med en fika med min vän Leo och hans tvåmånaders dotter. En liten Anna. Hon var rar.

Göteborg. E. Peppa och stödja och skratta med och gråta med och dricka vin med och se på film med. Bara vara med. Finnas till för. Vara en axel att gråta ut all besvikelse mot och en själ att prata av sig till. Det kändes så bra. Och jag inbillar mig att det hjälpte lite i alla fall.

Ikväll kom jag hem. Ikväll kändes det här verkligen som hemma, som att komma till sitt eget hörn av världen. Med sin egen trygga famn att krypa upp i. Hemma.

I'm on a train, it's insane.

Jag sitter på ett tåg. Det är mörkt, natt utanför. Jag reser mellan två borta som har varit hemma. Den här stunden kommer aldrig mer igen. När jag blir stor ska jag börja skriva riktiga bloggar igen.

Fjärilar i magen

Jag är fylld av förväntan. Snart födelsedag, och snart åker jag till Sverige, och snart, om en halvtimme, ska jag träffa Petter för att äta lunch och för att han har en överraskning till mig, och jag vet att man inte ska få så höga förväntningar men jag kan inte låta bli att det är en helt fantastisk födelsedagsöverraskning. Duscha. Sedan cykel till vår mötesplats. Jag borde klara det på 28 minuter.

Dagens upptäckt

Lyd, lyd, lyd! Som vanligt har hon ju rätt. Fin låt.

I didn't hold you that day that you cried

Idag är jag arbetslös, dricker te på balkongen i sällskap av en bok, lyssnar på musik, syr lite då och då och funderar på vad jag ska laga för middag. Det kanske är hemmaman som är min nya karriär?

Den där tanken jag haft ett tag på att åka till Sverige och hälsa på folk ligger och gror. Det finns folk jag känner att jag behöver. Och folk som känns som att de behöver mig. Ha peppsamtal med Emma och förklara att hon gjorde rätt och inte ska vara så ledsen. Och att hon om hon nu ska vara det kan visa det och inte måste stänga in allt (lyssna på farbror Kim nu, han bryr sig). I didn't hold you that day that you cried, but I'll hold you now. Träffa Kina. Hon är fyra månader, och jag har inte sett henne på över två. Fina, fina Kina. Farbror Kim vill komma och pyssla om dig. Träffa Leo och hans nya bebis som jag fortfarande inte vet vad den heter. Träffa min syster till och med. Träffa Lisa, Lukas och kanske till och med Magnus och Klara. Jag får se hur lång jag gör min turné. Men jag saknar folk.

Is there a doctor in the building?

Igår dog en kvinna praktiskt taget i mina händer. Jag är skakad. Jag gick till jobbet precis som vanligt på morgonen, skötte mina guidningar precis som vanligt under dagen och på den näst sista rasade en dam ihop mitt framför ögonen på mig. En dam i 40-50-årsåldern med sportig look och så vitt jag kunnat avgöra kärnfrisk uppsyn. Sen låg hon där på golvet. Och jag gjorde allt jag kunde för att inte paniken skulle ta över min kropp och bad någon ringa ambulans, någon annan att springa ner till receptionen och kastade mig på knä och försökte få henne att börja andas igen. Konstgjord andning, läppar som möts har aldrig känts så osexuellt förut. Tusen år och sirener svagt utanför, ambulansmän som konstaterar att det är kritiskt och försvinner bort med henne så fort, så fort och jag ligger kvar på knä på golvet och gråter så tyst och stilla jag bara kan, för jag kan inte låta bli.

Idag på lunchrasten fick jag veta att hon inte klarade sig. Hon hette Anita. Hon var 43 år gammal. Det är allt jag vet. Och att hon en helt vanlig dag mitt i livet kollapsade på ett museum och aldrig vaknade upp igen. Och jag kan inte låta bli att fundera över så mycket. Var hon sjuk? Var hon lycklig? Hade hon familj? Hade jag kunnat rädda henne?

Önskelista 2008

Det är snart dags igen. Byta siffror och bli en gammal farbror. The big two six. Jag bara väntar på att 30-årskrisen ska börja. Eller kanske är det den som har drivit mig till Norge, till ett jobb som bara räcker veckan ut och som fått mig att börja jogga 3-4 gånger i veckan, riktigt seriöst. Dock inte i tights än. Som sig bör när det närmar sig bemärkelsedagar ska jag skriva önskelista.

- Någonting av Nina Bouraoui.
- Nya tumvantar, helst stickade. Gärna melerade, jag gillar melerat garn.
- Ett gott te som jag kan dricka i höst när jag sitter vid kakelugnen och läser böcker i all min arbetslöshet.
- Ett jobb, ett sånt som är helt perfekt för mig. Ett där jag får vara kreativ och ta ansvar, men under ordnade former. Det får gärna omfatta sömnad i någon form, då det är något jag tycker mycket om. Musik går också an.
- Nya Of Montreal-skivan. Fast den kommer efter min födelsedag har jag för mig.
- Gröna skor (ett till par, jag är lite för rädd om dem jag har för att använda dem så ofta som jag skulle vilja)
- En kamera, så att jag kan föreviga mitt liv och göra den här bloggen lite mer visuell.
- Böcker som jag inte vet än att jag kommer att älska.
- Tyg som jag kan sy fina kreationer av när jag är arbetslös och har lessnat på böcker och te.
- En tekopp, såklart. Jag har faktiskt ingen riktig, och det måste man ju ha. En stor.
- En skräddarkrita. Min bästa börjar ta slut. Sen har jag en dålig också, men den smular så förbaskat.
- Inspiration. Jag kräver ingen årsförbrukning, men ett litet paket i alla fall.

Två tankar.

Jag har tänkt på revben idag. Imorgon ska jag nog skriva önskelista. Det börjar dra ihop sig.

Somliga saker måste man göra förr eller senare.

Imorgon åker jag på äventyr. Östersund. Vi har mycket att tala om, Östersund och jag. Det finns så många gator jag måste vandra och vyer jag måste se. Bekanta att träffa. Tankar att tänka. Kanske tårar att gråta. Det märks. Huvudsaken är att jag ska åka dit i alla fall, och rensa ur systemet. Och så avslutas besöket med Håkan Hellström på Stortorget med den där kalla sjön jag brukade bada i i fonden en sen natt i augusti. Det borde vara perfekt.

Is it my eyes that give me away? Or is it just the tears?

Det är sommar. Hela världen stannar av och alla människor blir någon annan för ett slag. Folk tar av sig yrkesroller, klär på sig semesterskrudar och blir som förbytta. Dricker vin i solnedgången med nya Håkan Hellström-skivan på repeat, doftar havet, vandrar över gator som är helt andra och blir klädsamt solbrända. Ser friska och lyckliga ut, läser romaner och tänker lyrik och skrattar. Solen lyser starkt, uteserveringar fylls av leenden och det är aldrig för sent. Det blir aldrig för sent för en promenad, en kopp te, att läsa ett kapitel till, det är sommar. En rastlöshet som i folkmun kallas för avslappning bryter sig in. Måste slappna av, måste göra allt vi vill göra, läsa alla böcker, dricka alla glas vin och träffa alla som vi bryr oss om, då kan vi koppla av. Alla gör allt, hela tiden, alla är glada. Jag tittar på. Jag vill vara med. Jag har en klump i bröstet och bara den eviga känslan av att verkligheten går vid min sida och viskar sanningar till mig, gör att jag inte kan le och glömma och vara en av alla dem som är i sommaren.

And we always seem to need the help of someone else

Klockan är 04:07, det är tisdag morgon den femtonde juli tvåtusenåtta.

Det är som att hösten har kommit. Himlen är grå, och vindarna som för med sig doften av hav är svala. Det är mitten av juli, och jag kan inte sova. Istället sitter jag uppkrupen på en stol på balkongen, insvept i filtar och med den tjockaste tröja som gick att finna i min garderob på. Raggsockar.

Jag har hörlurar på för att stänga ute fiskmåsar, Damien Rice i mina öron. Debutalbumet. Jag har knappt lyssnat på det sedan våren 2003, alltför rädd för att gå sönder igen. Det ligger ett liv mellan nu och då.

Jag är lyckligare den här höstmorgonen mitt i sommaren när jag inte kan sova än vad jag kan minnas att jag någonsin varit. Ändå bor en ledsenhet innanför revbenen och gör att det ibland är för trångt för att andas. Inget behöver vara fel, men luften får inte plats. Det är att vara jag. Jag är van.

Det finns en man jag kallar min, han sover i vår säng och jag blir aldrig less på att se på honom. På att känna hans händer mot min hud. Värmen de ger. Att känna mig vacker inför hans ögon. Han tar hand om mig, säger att han aldrig ska lämna mig och gör anspelningar på att någon gång byta ringar som jag inte låtsas om just nu för att det är för nytt, för skört. Allt kan ändras när man minst anar det. Jag kan lova. Tror jag. Men jag vill inte att han ska, för jag skulle inte klara om han inte kan hålla. Han lappar och han lagar, men hjärtat kommer inte bli alldeles helt på länge än. Kan nån laga är det han.

Damien Rice river, sliter och klöser för allt vad han förmår, och varma tårar vilar bakom ögonlocken, han påminner om ett liv som inte finns längre. Ett jag som inte finns längre.

Världen är aldrig så vacker som tidigt på morgonen.

100 poster. Ett år. Ett långt år.